Skip to main content

Etikett: Skola

Vänsterpartist och förälder om Skolutvecklingsprogrammet 2023 

Insändare i Mariefreds tidning, 8 februari 2020.

När man lägger ordet på tungan känns det bra, skolutvecklingsprogrammet 2023. 

Nu har det gått några veckor på det nya året 2020 och jag har en fråga att ställa. Är det en illusion eller fungerar det i praktiken det här med utveckling och en likvärdig utbildning?

Svaret är tyvärr NEJ, idag fungerar det inte.

Det är bara några år kvar på programmet, var står vi och vad har hänt? Ser man på den likvärdiga skolan för alla så lovar programmet mycket till varje enskild elev, utifrån den enskilda elevens förutsättningar. 

Sorgligt nog så har politiken inte levererat en skola för alla, trots skollagens formuleringar och utvecklingsprogram 2023.

Många fler elever tillbringar mer tid hemma utan möjligheter att vara i skolan, många fler vårdnadshavare känner sig maktlösa, inga konkreta åtgärder, inte fler åtgärdsprogram, inte fler elever som når målen. Det är läget för huvudmannen, alltså de ansvariga politikerna i Strängnäs kommun. Det sker inte tillräcklig leverans.

Dags att vakna innan tolvslaget 2023 och vi kliver in i det året då allt ska vara klappat och klart. Framtiden kommer fort. Det är dags att aktivera kompensatoriska åtgärder. Jag är trött på okunskapen om alla elever som utsätts för ett livslångt mänskligt lidande. Jag är trött på att höra att elevpengen höjs, när det bara är en omskrivning för en ökning som inte ens klarar av lönejusteringar för pedagoger och lärare. 

Min upplevelse är att skolutvecklingsprogrammet är en skymf mot de elever som inte får uppleva ett lärande som lever upp till skollagen.

Vi behöver en utbildningsort som levererar utvecklande lärande till ALLA elever. 

Vi vill inte ha mer av en nedbrytande trend där alla inte får möjligheter att lyckas. 

Leverera det ni lovat!

Förälder och vänsterpartist

Inga betyg i åk 4 och 5 – replik på liberalerna

Den 29 januari skrev fyra lokala Strängnäs Liberaler om införande av betyg i årskurs 4. En av flera dåliga Liberala idéer i Januariavtalet.

Forskningsstödet för att införa dagens betygssystem för yngre elever är milt sagt skakigt, vilket Liberalerna också lite omskrivet medger i sin debattartikel. 

Institutet för arbetsmarknad- och utbildningspolitisk utvärdering gav ett tydligt remissvar inför det försök med tidiga betyg som påbörjades 2017.

Även om det direkta vetenskapliga empiriska underlaget är litet bedömer IFAU att det finns starka skäl till att inte låta betygsättning av elever i ÅK4 och 5 inom ramen för föreslagna experiment ske med betygskriterier som tillmäter elevens svagaste sidor stor (eller i extrema fall all) betydelse.”

Ett utvecklingssamtal per termin och de kommunala skolornas skolsystem Quiculum ger en bra bild. På Elevkort-sidan framgår omdömet för varje ämne och lärarens anteckningar från utvecklingssamtalen om vad som behöver jobbas på i skolan och vad föräldrarna kan hjälpa till med. Det sker då utan att på ett barn stämpla ett dåligt betyg för en spretig prestation. 

Låt unga barn behålla stoltheten över de delar av ett ämne de är bra på. Skola och föräldrar vet vad som behöver förbättras.

En sak håller jag med Liberalerna om. Som förälder hade jag inför valet till åk 4 gärna vetat om ifall den kommunala skola vi nyss valt för vårt yngsta barn hade planer på att införa betyg från åk 4. Då hade vi övervägt att välja en annan.

 

David Aronsson

Gruppledare

Vänsterpartiet Strängnäs

Preliminär Flerårsplan för 2020-2022

Kommunen har för länge styrts av en politik med fokus på ekonomi och inte på hållbarhet. En kommun är sina anställda och det är som vi ser det omöjligt att klara kommande problem om vi inte är en attraktiv kommun att jobba i. Det kräver god arbetsmiljö. Det kräver fokus på utveckling. Det kräver att de anställda känner att de äger sin arbetsplats framgångar och problem. Låt tillit och de anställdas ansvar ersätta kontrollsystem, målstyrning och överdrivet utvärderingsfokus, liksom privatisering och interna köp- och säljsystem.

Strängnäs har idag flera stora problem som inte hanteras.

Sjukfrånvaron är den högsta i hela landet och trots åtgärder senaste tiden så har den i bästa fall stabiliserats. Det är en katastrof för personen och ett problem för kommunen.

Skolresultaten är inte tillräckligt bra, framförallt är det för många som inte klarar godkänt i alla ämnen. Segregationen inom skolan drabbar främst de som har behov av extra stöd.

Omsorgen har under flera års tid legat under hård kostnadspress och nödvändig förnyelse, digitalisering och utveckling av verksamheten har fått stå tillbaka. Det sätter kommunen i en dålig position för att klara av den demografiska utmaningen som fler barn, färre i arbetsför ålder att anställa och fler äldre medför.

Strängnäs hamnar högt på rankinglistor för miljö, men vi ser frånvaron av aktivt arbete med att förbättra våra vatten, att inget görs åt våra förorenade områden och att andelen fossila drivmedel i den offentliga verksamheten är alldeles för hög. Det räcker inte med fina planer, det krävs aktiva åtgärder och tillräckliga resurser.

Det här är Vänsterpartiets förklaring till hur det ska börja vridas åt rätt håll och finansieras så att framtida kommunmedborgare inte får mindre omsorgsinsatser och sämre service.

Läs flerårsplanen här… Preliminär Flerårsplan 2020-2022
Läs pressmeddelande här…Pressmeddelande Skuggbudget maj 2019

Uppförandebetyg i skolan, nej tack!

Barn som kan uppföra sig gör det. Inget barn har någonsin velat vara annorlunda och sticka ut. Barn som gör det behöver stöd, – inte straff! Vi kan inte kräva att elever har den mognad som krävs för att ta ett långsiktigt perspektiv på uppförandebetyg, och därför måste vi vuxna och insiktsfulla ta ansvaret. Det är fruktansvärt arrogant att på flera nivåer i samhället försämra det sociala stödet och sedan skapa en konkurrensmentalitet som sätter institutioner såväl som individer emot varandra

Vi har kommersialiserat skolan och sitter nu med facit i hand och förfasas. Den skola vi skapat har en kundrelation till föräldrar. Den skola vi skapat gör föräldrar till konsumenter som placerar sina barn utifrån marknadsföring, och det leder till konkurrens. Den skola vi skapat kämpar om elever som presterar, och för att bli av med elever som upplevs som problematiska.

Vi har under lång tid insisterat på inkludering för alla elever i skolan, men vi har den senaste tiden också tagit bort de verktyg, resurser och de incitament som skolan haft för att agera och sätta in de resurser som behövs. Att först kräva inkludering i skolan och sedan skapa konkurrens om skolor är ett dubbelt politiskt budskap. Konkurrens inför nämligen ett tänk hos skola, föräldrar och samhälle som inte förmår skapa ett klimat för inkludering. Istället skapas sortering och exkludering, för sortering ger konsekvenser.

Om vi inför betyg i uppförande så har det moraliska och etiska innebörder och det kommunicerar ett kulturellt klimat, ett budskap som har flera problematiska konsekvenser. Det medför att det kommer att finnas elever som får med sig ett intyg på att de inte uppfört sig och som sedan kommer att påverka deras möjligheter till att få en anställning. Det kommer också att påverka deras möjligheter att vidareutbilda sig, eftersom det kommer att skrivas in i de formella allmänna betyg som de sedan söker utbildning och arbete på. Här skapas en ny klassmarkör för de undermåliga, och det av lärare som inte har kompetens och befogenhet att bestämma individers framtida liv.  

Det är nämligen så att om man inför en straff- eller åtgärdsmöjlighet så måste den ha en påföljd, annars har den ingen effekt. I förlängningen betyder det att man måste underkänna eller relegera. Vi har redan stora och kostsamma problem med elever som blir så kallade hemmasittare, och det här hotar att förkorta processen där en elev väljer att stanna hemma. Hur väl rimmar det här med rätten till utbildning, och med den allmänna skolplikten? Dubbla budskap!

Vem ska dra gränsen och bestämma vilket beteende som ska underkännas? Man talar som glömda böcker och annat material, om sen ankomst, om skolk, om icke inlämnade uppgifter, om uppkäftiga elever, om hotfulla elever och om våldsamma elever. De flesta av dessa beteenden kan förklaras med kognitiva nedsättningar, och det är verkligen inte något som ska betygsättas – det ska kompenseras för! Det är för övrigt inskrivet i skollagen. Andra beteenden talar för att eleven mår dåligt och/eller har psykosociala problem antingen hemma eller i skolan. Det är inte heller något som ska betygsättas. Dessa barn har rätt till stöd och hjälp av samhället!

De elever som uppför sig illa gör det av en anledning. Den kan inte adresseras med ett straff. Föreställ dig en elev som av olika anledningar mår dåligt och inte kan bete sig. Den elev som mår dåligt ger blanka fanken i ännu ett underkänt betyg. Den elever som inte kan uppföra sig vet att det är fel och ett betyg tillför inte eleven en förmåga den inte har. Den elev som har problematik i bakgrunden svarar inte på tillsägelser med att justera sitt beteende, och det hjälper heller inte att föräldrar vidtalas. Beteenden fyller alltid en funktion, och det ligger nära till hands att uppfatta ett rop på hjälp. Den elev som skolkar slutar inte när frånvaron hotar betygen, och den elev som är utåtagerande slutar inte uppleva kaos när de betygsätts.

Ingen elev kommer att må bättre, presentera mer, utveckla nya förmågor eller få ett bättre liv för att Björklund kräver ett uppförandebetyg. Det vet personalen skolorna, men de är så utarmade att de tacksamt tar emot orden om hårdare tag. Jag föreslår att de läser den gamla folksagan om solen och nordanvinden. Att de läser visdomsorden från lärda och från skrifter som Bibeln; vad du sår får du också skörda. För det har inte undgått någon under världshistorien att våld föder mera våld, medan trygghet och kärlek föder empati och omsorg?

Skolornas förutsättningar och lärarnas situation innebär en stor maktlöshet, och det hos en institution som har en relativt stor formell maktposition i samhället. Det får en del underliga konsekvenser när en institution både tillskrivs makt från samhället och sedan fråntas möjligheter att utöva den utan repressalier från konsumenter. Skolorna använder orosanmälan för att hantera elever som de inte mäktar med, vilket leder till att en annan extern institution – eller flera – med mycket stor potential till myndighetsutövande kopplas in för att bedöma situationen.

Det här drabbar i hög grad de familjer som har barn med neuropsykiatriska funktionshinder, och ofta de föräldrar som inte förstår, kan eller vill se sitt barns problematik. Det kan vara till barnets fördel att få en adekvat bedömning av sin förmåga och förstå sina förutsättningar, men det är inte alla familjer som tar väl emot en anmälan till socialtjänsten. Skolan kan skapa svåra konsekvenser för barnen och familjer som ser anmälan som ett hot och ett underkännande, och det finns risk att de vänder sin frustration mot eleven.

Vi talar så fint om ett samhälle för alla och ett öppet och förstående klimat, men har ändå hamnat här. Det underliga är att ordningsbetyg egentligen är en icke-debatt. (Vid sidan av att de endast adresserar symptomen då.) De verktyg som finns idag är nämligen tillräckliga men används inte eftersom föräldrar då kan agera aggressivt, byta skola och smutskasta den förra skolan i sociala media. Ett dåligt rykte är en katastrof för en konkurrerande skola, och en förlorade elever betyder ekonomisk förlust. Det säger sig självt att det inte föder en kultur som väljer att agera mot elever som agerar ut. Den tidspress och de små resurser som lärare har, använder de till annat.

Att införa betyg är att sätta ett plåster över ett symptom, inte att åtgärda sjukdomen. Vad som behövs är ett återförstatligande av all social service. Då upphör omedelbart de ekonomiska och sociala incitamenten som ligger bakom ekvationen.

Att införa ett tvång är aldrig rätt i en demokrati, och leder osvikligt till fler problem som sedan måste hanteras med fler tvångsåtgärder. Är det verkligen den framtid vi vill ha?

Nina Danson
Vänsterpartiet Strängnäs