Skip to main content

Utmaningsrätt, nej tack!

Framtida kostnader när både äldre och unga blir fler löser vi genom digitalisering, verksamhetsutveckling och en frisk personal som får gott om kompetensutveckling. Vi löser det inte genom att släppa verksamheter ut på marknaden.

Den borgerliga oppositionen i Strängnäs har motionerat om att införa utmaningsrätt i kommunen, med hänvisning till framtida ekonomiska problem. Utmaningsrätt drivs främst av Svenskt Näringsliv och är inte tänkt som ett sätt för en kommun att få kontroll på sin ekonomi. Det är ideologisk näringslivspolitik med privatisering som syfte och att öppna marknader för företag.

Om utmaningsrätt införs så behöver kommunen bemanna upp med upphandlingspersonal och kontrollfunktioner för att hantera utmaningar som kommer på initiativ utifrån, mer administration och byråkrati alltså, istället för fokus på till exempel hållbarhet i nuvarande upphandlingar. 

Kommunen tappar egen utförarkompetens, vilket medför minskad intern samordning och sämre underlag för upphandling och kontroll. Stordriftsfördelar och interna samordningsvinster minskar. Kommunen egen verksamhet blir totalt sett inte mer effektiv, oavsett om den enskilda utmanade verksamheten på pappret mot förmodan skulle få sänkt utförandekostnad.

Möjligheten för oss som bor i kommunen att få insyn i verksamheten och att ha en-väg-in i kontakter med kommunen via kontaktcenter blir svår eller omöjlig när det blir fler olika privata utförare.

Vad det gäller hela krokodilgapssituationen så behöver kommunen kunna styra nivån på sina verksamheter och kunna prioritera. Att ha utmanat privat utförande kan då betyda svårigheter eller extra kostnader för att prioritera ned den verksamheten vid behov. Likaså kan extra kostnader uppstå eller verksamheten tillfälligt utebli om kommunen oplanerat behöver ta tillbaka verksamheten om utföraren inte kan hantera uppdraget.

Det är ingen slump att bara 13 % av landets kommuner har infört utmaningsrätt, trots att det varit aktuellt i nästan 20 år, I de kommuner som infört det så avslås också en stor majoritet av utmaningarna. Det genererar mer handläggning och fler beslut istället för att få en strukturerad styrning av vilka områden som den politiska majoriteten vill privatisera.

David AronssonBIld på David
Gruppledare

Vänsterpartiet Strängnäs

Fokusera på arbetsmiljön, tack!

“Ligger Strängnäs sist? Hur kommer det sig, är det ett arv från Kristersson?”. En bekant och tidigare Strängnäsbo hade läst en artikel om kommunernas sjukfrånvaro och reagerade på att Strängnäs kommun hade högst sjukfrånvaro i landet.

Nu är det inte Kristerssons fel att Strängnäs kommun har hög sjukfrånvaro. Visst har Moderaternas arv genom kombinationen av att sälja och hyra tillbaka Thomaskomplexet och bygget av Campus varit ett ekonomiskt orosmoment som dragit politiken åt fel håll. Det lokala projektstyrningshaveriet under Campusbygget (jämför Nya Karolinska) har skapat ett ekonomisk fokus som hade kunnat undvikas.

Jag såg i en fil med anteckningar inför ett fullmäktigeinlägg för tio år sedan att jag lyfte att även om sjukfrånvaron såg rimligt bra ut så fanns det olyckliga underliggande rörelser i den korta sjukfrånvaron som majoriteten inte tog på allvar (och sällan visade upp). I efterhand går det att se att det var då åtgärderna borde ha startat. Diskussionerna inför beslut om strategisk plan för 2009 borde ha resulterat i ett fokus på attraktiv arbetsgivare, på frisknärvaro och god arbetsmiljö. Fokus blev istället ekonomi. 10 år av besparingar på skola och omsorg. Effektiviserade arbetsmetoder och utveckling blev inte åtgärden, osthyvelsbesparingar var och är de borgerligas linje.

Sjukfrånvaro sliter på en organisation. Det kommer i bästa fall in vikarier, ibland får man köra utan. Den onda spiral Strängnäs hamnade i har gjort att vi tappat flera år av utveckling. Utveckling som kommunen behöver när andelen personer i arbetande ålder sjunker i förhållande till äldre och barn.

Sedan ett drygt år så har bra åtgärder börjat få effekt, de är däremot inte tillräckliga. Arbetsmiljön behöver snabbt bli bättre. Det går inte att fortsätta att pressa personalen och tro att nödvändig utveckling, digitalisering och automatisering ska nå framgång i att minska personalbehovet och öka brukarnas självbestämmande när sjukfrånvaron är högst i landet.

Vänsterpartiets förslag till Flerårsplan för 2020-22 fokuserar delvis på utveckling och arbetsmiljö, en hållbar kommun. Med stöd av en skattehöjning föreslår vi en ökning av resurserna och de direkta insatserna för att skapa en bättre arbetsmiljö.

Heltid som norm och bas för alla fasta anställningar, kombinerat med inga delade turer och möjlighet att löneväxla ned sin arbetstid för att få balans i vardagen borde ha införts för länge sedan. Ökad kompetensutveckling för alla anställda och fler kollegor är självklara åtgärder.

Så byggs grunden för en hållbar kommunal organisation och ekonomi som klarar både framtida problem och digitalisering. Det gör vi inte med landets högsta sjukfrånvaro. Förhoppningsvis ser majoriteten också det. (Läs gärna vår flerårsplan på strangnas.vansterpartiet.se)

David Aronsson
Gruppledare i kommunfullmäktige
Vänsterpartiet Strängnäs

 

Preliminär Flerårsplan för 2020-2022

Kommunen har för länge styrts av en politik med fokus på ekonomi och inte på hållbarhet. En kommun är sina anställda och det är som vi ser det omöjligt att klara kommande problem om vi inte är en attraktiv kommun att jobba i. Det kräver god arbetsmiljö. Det kräver fokus på utveckling. Det kräver att de anställda känner att de äger sin arbetsplats framgångar och problem. Låt tillit och de anställdas ansvar ersätta kontrollsystem, målstyrning och överdrivet utvärderingsfokus, liksom privatisering och interna köp- och säljsystem.

Strängnäs har idag flera stora problem som inte hanteras.

Sjukfrånvaron är den högsta i hela landet och trots åtgärder senaste tiden så har den i bästa fall stabiliserats. Det är en katastrof för personen och ett problem för kommunen.

Skolresultaten är inte tillräckligt bra, framförallt är det för många som inte klarar godkänt i alla ämnen. Segregationen inom skolan drabbar främst de som har behov av extra stöd.

Omsorgen har under flera års tid legat under hård kostnadspress och nödvändig förnyelse, digitalisering och utveckling av verksamheten har fått stå tillbaka. Det sätter kommunen i en dålig position för att klara av den demografiska utmaningen som fler barn, färre i arbetsför ålder att anställa och fler äldre medför.

Strängnäs hamnar högt på rankinglistor för miljö, men vi ser frånvaron av aktivt arbete med att förbättra våra vatten, att inget görs åt våra förorenade områden och att andelen fossila drivmedel i den offentliga verksamheten är alldeles för hög. Det räcker inte med fina planer, det krävs aktiva åtgärder och tillräckliga resurser.

Det här är Vänsterpartiets förklaring till hur det ska börja vridas åt rätt håll och finansieras så att framtida kommunmedborgare inte får mindre omsorgsinsatser och sämre service.

Läs flerårsplanen här… Preliminär Flerårsplan 2020-2022
Läs pressmeddelande här…Pressmeddelande Skuggbudget maj 2019

Uppförandebetyg i skolan, nej tack!

Barn som kan uppföra sig gör det. Inget barn har någonsin velat vara annorlunda och sticka ut. Barn som gör det behöver stöd, – inte straff! Vi kan inte kräva att elever har den mognad som krävs för att ta ett långsiktigt perspektiv på uppförandebetyg, och därför måste vi vuxna och insiktsfulla ta ansvaret. Det är fruktansvärt arrogant att på flera nivåer i samhället försämra det sociala stödet och sedan skapa en konkurrensmentalitet som sätter institutioner såväl som individer emot varandra

Vi har kommersialiserat skolan och sitter nu med facit i hand och förfasas. Den skola vi skapat har en kundrelation till föräldrar. Den skola vi skapat gör föräldrar till konsumenter som placerar sina barn utifrån marknadsföring, och det leder till konkurrens. Den skola vi skapat kämpar om elever som presterar, och för att bli av med elever som upplevs som problematiska.

Vi har under lång tid insisterat på inkludering för alla elever i skolan, men vi har den senaste tiden också tagit bort de verktyg, resurser och de incitament som skolan haft för att agera och sätta in de resurser som behövs. Att först kräva inkludering i skolan och sedan skapa konkurrens om skolor är ett dubbelt politiskt budskap. Konkurrens inför nämligen ett tänk hos skola, föräldrar och samhälle som inte förmår skapa ett klimat för inkludering. Istället skapas sortering och exkludering, för sortering ger konsekvenser.

Om vi inför betyg i uppförande så har det moraliska och etiska innebörder och det kommunicerar ett kulturellt klimat, ett budskap som har flera problematiska konsekvenser. Det medför att det kommer att finnas elever som får med sig ett intyg på att de inte uppfört sig och som sedan kommer att påverka deras möjligheter till att få en anställning. Det kommer också att påverka deras möjligheter att vidareutbilda sig, eftersom det kommer att skrivas in i de formella allmänna betyg som de sedan söker utbildning och arbete på. Här skapas en ny klassmarkör för de undermåliga, och det av lärare som inte har kompetens och befogenhet att bestämma individers framtida liv.  

Det är nämligen så att om man inför en straff- eller åtgärdsmöjlighet så måste den ha en påföljd, annars har den ingen effekt. I förlängningen betyder det att man måste underkänna eller relegera. Vi har redan stora och kostsamma problem med elever som blir så kallade hemmasittare, och det här hotar att förkorta processen där en elev väljer att stanna hemma. Hur väl rimmar det här med rätten till utbildning, och med den allmänna skolplikten? Dubbla budskap!

Vem ska dra gränsen och bestämma vilket beteende som ska underkännas? Man talar som glömda böcker och annat material, om sen ankomst, om skolk, om icke inlämnade uppgifter, om uppkäftiga elever, om hotfulla elever och om våldsamma elever. De flesta av dessa beteenden kan förklaras med kognitiva nedsättningar, och det är verkligen inte något som ska betygsättas – det ska kompenseras för! Det är för övrigt inskrivet i skollagen. Andra beteenden talar för att eleven mår dåligt och/eller har psykosociala problem antingen hemma eller i skolan. Det är inte heller något som ska betygsättas. Dessa barn har rätt till stöd och hjälp av samhället!

De elever som uppför sig illa gör det av en anledning. Den kan inte adresseras med ett straff. Föreställ dig en elev som av olika anledningar mår dåligt och inte kan bete sig. Den elev som mår dåligt ger blanka fanken i ännu ett underkänt betyg. Den elever som inte kan uppföra sig vet att det är fel och ett betyg tillför inte eleven en förmåga den inte har. Den elev som har problematik i bakgrunden svarar inte på tillsägelser med att justera sitt beteende, och det hjälper heller inte att föräldrar vidtalas. Beteenden fyller alltid en funktion, och det ligger nära till hands att uppfatta ett rop på hjälp. Den elev som skolkar slutar inte när frånvaron hotar betygen, och den elev som är utåtagerande slutar inte uppleva kaos när de betygsätts.

Ingen elev kommer att må bättre, presentera mer, utveckla nya förmågor eller få ett bättre liv för att Björklund kräver ett uppförandebetyg. Det vet personalen skolorna, men de är så utarmade att de tacksamt tar emot orden om hårdare tag. Jag föreslår att de läser den gamla folksagan om solen och nordanvinden. Att de läser visdomsorden från lärda och från skrifter som Bibeln; vad du sår får du också skörda. För det har inte undgått någon under världshistorien att våld föder mera våld, medan trygghet och kärlek föder empati och omsorg?

Skolornas förutsättningar och lärarnas situation innebär en stor maktlöshet, och det hos en institution som har en relativt stor formell maktposition i samhället. Det får en del underliga konsekvenser när en institution både tillskrivs makt från samhället och sedan fråntas möjligheter att utöva den utan repressalier från konsumenter. Skolorna använder orosanmälan för att hantera elever som de inte mäktar med, vilket leder till att en annan extern institution – eller flera – med mycket stor potential till myndighetsutövande kopplas in för att bedöma situationen.

Det här drabbar i hög grad de familjer som har barn med neuropsykiatriska funktionshinder, och ofta de föräldrar som inte förstår, kan eller vill se sitt barns problematik. Det kan vara till barnets fördel att få en adekvat bedömning av sin förmåga och förstå sina förutsättningar, men det är inte alla familjer som tar väl emot en anmälan till socialtjänsten. Skolan kan skapa svåra konsekvenser för barnen och familjer som ser anmälan som ett hot och ett underkännande, och det finns risk att de vänder sin frustration mot eleven.

Vi talar så fint om ett samhälle för alla och ett öppet och förstående klimat, men har ändå hamnat här. Det underliga är att ordningsbetyg egentligen är en icke-debatt. (Vid sidan av att de endast adresserar symptomen då.) De verktyg som finns idag är nämligen tillräckliga men används inte eftersom föräldrar då kan agera aggressivt, byta skola och smutskasta den förra skolan i sociala media. Ett dåligt rykte är en katastrof för en konkurrerande skola, och en förlorade elever betyder ekonomisk förlust. Det säger sig självt att det inte föder en kultur som väljer att agera mot elever som agerar ut. Den tidspress och de små resurser som lärare har, använder de till annat.

Att införa betyg är att sätta ett plåster över ett symptom, inte att åtgärda sjukdomen. Vad som behövs är ett återförstatligande av all social service. Då upphör omedelbart de ekonomiska och sociala incitamenten som ligger bakom ekvationen.

Att införa ett tvång är aldrig rätt i en demokrati, och leder osvikligt till fler problem som sedan måste hanteras med fler tvångsåtgärder. Är det verkligen den framtid vi vill ha?

Nina Danson
Vänsterpartiet Strängnäs