Enligt en undersökning från SCB så är 10 % i åldersgruppen 75-84 år och 15 % av åldersgruppen 85+ socialt isolerade. De träffar alltså anhöriga, vänner eller bekanta som mest någon enstaka gång per månad.
Ofrivillig ensamhet är en allvarlig hälsorisk som hos äldre ökar risken för psykisk ohälsa och demens. Det ger förstås försämrad livskvalitet.
De som har hemtjänst i Strängnäs kommun är å andra sidan mindre ensamma än i övriga landet. Det blir däremot en annan bild av problemet när det ändå är hälften av de som svarat som uppger att de är besvärade av ensamhet.
Trygghetsboende är ett sätt att bryta ensamheten. Problemet är att de privata trygghetsboendena i Strängnäs kommun är nybyggda och är i grunden vanliga hyresrätter. Detta medför att det blir ett ekonomiskt hinder för de äldre som har låg pension.
Efter en lagändring så går det att bevilja bistånd i form av trygghetsboende om kommunen väljer att inrätta ett sådant boende.
Vi föreslår därför att fullmäktige beslutar att
Ge socialnämnden i uppdrag att så snart som möjligt inrätta boendeplatser för biståndsbedömt trygghetsboende.
Ge kommunstyrelsen i uppdrag att säkerställa att SFAB/SBAB bygger trygghetsbostäder.
De nationella problemen med friskolornas riktade urval av elever och marknadsskolans segregerande effekter finns även i Strängnäs. Det är grunden till de dåliga resultaten i den kommunala skolan.
Kösystem som antagning till friskolorna i grundskolan ger en uppdelning av elever mellan friskolor och kommunala skolor. Att friskolorna själva bestämmer sitt elevantal gör också att det är den kommunala skolan som får hantera ändringarna av elevantalet mellan terminer. De elever som kommer till kommunen mitt i terminen eller stadiet får gå i kommunal skola.
Det hela hade gått att hantera om systemet som används för att finansiera skolorna var anpassat för denna situation. Som det är nu så får de kommunala skolorna inte resurser nog att hantera sitt utökade ansvar.
Skolgången ska inte vara beroende av vem man är eller vilka förutsättningar man har. Det är oacceptabelt att Strängnäs har skolor där hälften av pojkarna slutar skolan utan möjlighet att söka till ett nationellt program på gymnasiet.
Enstaka elever som tappar motivationen när de kommer efter i skolarbetet för att de aldrig kan läsa läxor eller göra hemuppgifter ifred i en trång lägenhet kan få hjälp av sin lärare och skola. I en segregerad skola där det blir många fler elever per klass som behöver hjälp så krävs det strukturella resurser så att skolan faktiskt kan anställa den personal som behövs för att ta sitt kompensatoriska uppdrag. Barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD får annars en omöjligt situation. De föräldrar som inte själva kan stötta sina barn med studieteknik och studiemotivation får i dagens Strängnäs acceptera att deras barn får en utbildning som strider mot skollagens portalparagrafer.
Det är plågsamt och sorgligt uppenbart att skolan inte klarar att kompensera för elevernas förutsättningar från hemmet när segregationen drar iväg, oavsett om det är kommunal eller enskild skola. Varken i Strängnäs eller i resten av skolsverige följs skollagens krav på att lyfta varje elev till sin högsta potential. Hur kan vi som land ha tillåtit att det blev så här? Hur kan Strängnäs som kommun acceptera det?
I den tidigare mer blandade skolan hade lärarna bättre förutsättningar. Antalet elever som behövde stöd utifrån sin sociala situation var färre i enskilda klasser, det var inte halva klassen. Nyttan elever har av varandra i skolan var större förut och ska inte heller underskattas i att bygga en vettig pedagogisk miljö.
Det är den kösystemsdrivna segregationen som är grundproblemet i Strängnäs och den gör moderaterna och socialdemokraterna inte tillräckligt åt lokalt när frågan blivit ideologiskt låst nationellt. Högeroppositionen i Strängnäs ifrågasätter även det lilla strukturella stöd som ges.
De strukturella socioekonomiska resurser som nu fördelas till skolorna är långt ifrån tillräckligt. Insatser som mindre klasser, tvålärarsystem, högre andel behöriga lärare, fler speciallärare och utbyggd elevhälsa behöver fokuseras på enstaka skolor. Det är ineffektivt och kostar pengar, men det är resultatet av ett icke-fungerande skolsystem och det extrema uttryck det tagit sig i Strängnäs och i andra kommuner. Att blunda för grundproblemet löser ingenting.
Du kan läsa mer om våra förslag här på sidan. För konkreta åtgärder och pengar kan du läsa vårt förslag på flerårsplan för kommande tre år.
Strängnäs kommun har en period bakom sig med mycket bra ekonomiska resultat. En välfungerande ekonomistyrning och extra statliga pandemipengar i kombination med lägre kostnader än förväntat för pandemin har skapat överskott som vida överskridit budget.
Samtidigt är skolresultaten inte bättre, snarare sämre. Barn med behov av särskilt stöd får för ofta inte fungerande åtgärdsplaner. De strukturella problemen med en socioekonomiskt segregerad skola möts inte av det sätt skolan finansieras eller av åtgärder från den styrande majoriteten. Skolan är avgörande för samhället och för individen. Kostnaden för skolans misslyckande är många gånger högre än kostnaden för att skapa vettiga förutsättningar för skolan och enskilda elever.
Personalbehovet inom omsorgen är högt och tillgången på utbildad personal inte tillräckligt. En åldrande befolkning och att vi lever allt längre ökar behoven av kommunala insatser. Det är positivt att vi lever längre och kommunen måste då möta behovet av både aktiviteter, infrastruktur och omsorg. Kommunens roll är extra viktig för de som på dagens välfärdsmarknad inte har råd att köpa daglig hjälp och omsorg.
Över den kommunala verksamheten ligger samma ansvar för omställning av samhället som ligger på staten, företag och invånare. Om vi ska vända klimatutvecklingen och undvika katastrofala temperaturhöjningar så måste alla göra sitt. Då måste inte minst offentlig sektor gå före, bygga upp förutsättningarn och visa vägen för invånarna. Strängnäs kommun har många fina ord på papper, men har varit sega i att göra dem till verklighet.
