Författare: Nabil

Klimatförändringen är en svår och komplicerad fråga och det blir inte lättare att förstå allvaret om problemen formuleras på ett missledande sätt. Några exempel, förra fredagen publicerade Dagens Nyheter ett reportage om de senaste översvämningarna i Australien och de extrema svängningarna mellan torka och ihållande regn. Artikelns rubrik som upptog ansenlig del av första sidan kungjorde ”klimathotet viftas undan”. Det är något egendomligt med det här uttrycket ”klimathotet”, det antyder att klimatet har ett självständigt förlopp som hotar oss. Man menar förstås att klimatförändringen utgör ett hot mot kontinenten, men ändå är uttrycket missledande och fördunklar det faktum, som de flesta forskare är eniga om, att klimatförändringen är framkallad av mänskligaktivitet. Ett annat exempel är nyheten som lästes i Rapport för några veckor sedan nämligen att koldioxidutsläppen i Sverige minskade förra året, alltså det är något positivt som har inträffat. Undersöker man statistiken (som är rätt så snårig) från SCB och Energimyndighet framträder en mer nyanserad bild. Visserligen har utsläppet minskat men det beror delvis på den låga konjunkturen. Men även om utsläppen av växthusgaserna har minskat något så forsätter halten av dessa gaser att stiga. Det är samma sak när man fyller ett kar med vatten, stryps vatten tillförsel något så fortsätter karet att fyllas med vatten om än med mindre takt. För att koldioxid halten i atmosfären ska sluta öka så krävs det noll eller mycket låga utsläpp, och fram till dess lär det dröja väldigt väldigt länge.

Plötsligt händer det i Tunis, trots all politisk och social bedrövelse som utmärker de arabiska länderna. Internetaktivister, arbetare, arbetslösa och bönder (obs. få extrema religiösa grupper) strömmar ut på gatorna och störtar den auktoritära härskande elitklassen som har styrt landet sedan befrielse från Frankrike i mars 1956. Och även om det politiska läget är fortfarande i en övergångsperiod så har tunisierna redan bevisat att en demokratiskförändring är möjlig i arabvärlden. En avgörande händelse i förloppet var arméns vägran att stödja regimen, följaktligen tvingades presidenten på flykt ur landet. Ändock så har detta inte inträffat om inte massorna var ute på gatorna och demonstrerade fredligt och i stora mängder.
Orsakerna till revolutionen är bristen på demokrati, korruption och ojämn fördelning av landets resurser. Dessa förhållanden kännetecknar hela arabvärlden. Därför betraktar regimerna i området med stor oro det som händer i Tunis. I själva verket gnistan (bokstavligen) som triggade processen var händelsen att en arbetslös akademiker som sålde grönsaker brände upp sig i protest efter bråk med polisen. Sedan dess har flera egyptier och algerier protesterade med samma dödliga och tragiska metod.