Från interpellationen:

Män är problemet. Det är lätt konstaterat att om män slutade att trakassera tjejer och kvinnor och slutade göra sexuella övergrepp så skulle statistiken se helt annorlunda ut, och mycket bättre. Som man är det lätt att känna sig utpekad och misstänkliggjord, men det går inte att ducka för att det är en berättigad misstanke.

Vi är däremot alla en del av ett system som har en alldeles för hög acceptans för att tjejer och kvinnor utsätts för detta. Vi har alla kollegor, vänner, barn och syskon som både är en del av och utsätts av systemet, där kan vi göra skillnad på ett personligt plan. Vi som politiker kan påverka strukturer på ett annat sätt.

Jag ställde de här frågorna för att jag undrar vad kommunen och kontoren gör för att minska förekomsten av sexuella trakasserier. … och då åtgärder på ett systematiskt sätt. Det är en sak att ha beredskap för att motverka och hantera sexuella övergrepp, en annan sak att komma åt de trakasserier som är en del av de flesta kvinnor och flickors vardag.

De som jobbar i kommunala verksamheter, barnen i skola och förskola, äldre eller boende på grupphem spenderar en rätt betydande del av sin vakna tid i verksamheter som drivs av kommunen. Därför har kommunen som jag ser det en bra möjlighet att putta den idag ordentligt sneda strukturen lite lite åt rätt håll.

 

Frågor:

1. Är en uppdatering av den kommunövergripande handlingsplanen för kommunens anställda planerad i närtid?
2. Varför reglerar inte den övergripande planen även agerande i situationer där elever utsätter andra elever för trakasserier eller övergrepp? Kommer det att åtgärdas i framtida revideringar?
3. Har alla kommunala skolor och förskolor reviderade likabehandlingsplaner enligt den övergripande handlingsplanen?
4. Är du nöjd med innehållet i de kommunala skolornas likabehandlingsplaner? Medför de att alla verbala och fysiska trakasserier, som oönskad beröring, resulterar i en motverkande/repressiv åtgärd från skolans personal riktad mot förövaren?
5. Hur följs skolornas prestation inom detta område upp och vad visar uppföljningen?
6. Vissa likabehandlingsplaner ser ganska olika ut från varandra, hur sker samarbete mellan skolorna i dessa frågor?
7. Arbetar kommunen och de enskilda enheterna med att motverka att trakasserier fortfarande i för stor utsträckning inte bedöms utifrån den utsattes situation/uppfattning av händelsen? Hur sker detta arbete? Gärna med exempel på konkreta åtgärder.

Frågorna i interpellationerna riktades till ordförandena i kommunstyrelsen, socialnämnden och barn- och utbildningsnämnden.

Ni ser svar och interpellationerna här…

Kommunstyrelsen, Socialnämnden, Barn- och utbildningsnämnden

Med tanke på #metoo så kan det kanske det är dags att efterfråga svar igen?

Med tanke på #metoo så kan det kanske det är dags att efterfråga svar igen?

Alla de berättelser vi har sett senaste veckan har haft en chockerande uppvaknande effekt för många.

Förhoppningsvis kan samhället på alla nivåer nu på allvar arbeta för att stoppa alla sexuella trakasserier innan de inträffar och därmed även arbeta mot sexuella övergrepp.

Angående svaret på fråga nr 1 angående uppdatering av handlingsplanen, så uppfattar nog rätt många människor det som jag tror jag skulle göra… att frågan inte är prioriterad ifall de styrande dokumenten uppenbarligen inte är uppdaterade. För oavsett hur väl använd planen är så finns det några uppenbara fel i den, hänvisningar till gamla dokument och sånt.

(och för övrigt är “Kommunövergripande handlingsplan/rutiner vid misstanke om sexuella trakasserier eller övergrepp mot barn/elever i förskoleverksamhet/skola” fortfarande i en ouppdaterad version från år 2011)

(och för övrigt är “Kommunövergripande handlingsplan/rutiner vid misstanke om sexuella trakasserier eller övergrepp mot barn/elever i förskoleverksamhet/skola” fortfarande i en ouppdaterad version från år 2011)

Det jag saknar, både i de skolors planer jag läst och i svaret, är förståelsen just för att vi alla är en del av systemet. Att all utredning, faktainsamling, tolkningar och bedömningar är färgade av det samhälle vi lever i, inte det vi vill ha.

Därför tycker jag till exempel att riktlinjen att skolpersonalen inte ska vara dömande mot förövaren riskerar att hamna fel. Att man i terminologin väljer ett neutralt ord som “utsättare” ger en signal. I skolmiljön, vid de vardagliga trakasserierna, så är det skolan som måste sätta normen. Det är skolpersonalen som utan minsta otydlighet måste visa att handlingsplanens mål om att det inte ska förekomma kränkningar och trakasserier gäller i alla situationer. Förstås därför att det är något som eleverna behöver ha med sig även efter sin skolgång.

När man till exempel enligt Paulinskas plan informerar eller har möte med vårdnadshavare och när man upprättar kränkningsanmälan så tycker jag att skolans linje ska vara lika svartvit som i planen. Det finns ju ingen tvekan om vem det är som brutit mot skolans mål.

David Aronsson
Gruppledare för V Strängnäs i kommunfullmäktige

Uppdaterades: 03 dec 2017