Plötsligt händer det i Tunis, trots all politisk och social bedrövelse som utmärker de arabiska länderna. Internetaktivister, arbetare, arbetslösa och bönder (obs. få extrema religiösa grupper) strömmar ut på gatorna och störtar den auktoritära härskande elitklassen som har styrt landet sedan befrielse från Frankrike i mars 1956. Och även om det politiska läget är fortfarande i en övergångsperiod så har tunisierna redan bevisat att en demokratiskförändring är möjlig i arabvärlden. En avgörande händelse i förloppet var arméns vägran att stödja regimen, följaktligen tvingades presidenten på flykt ur landet. Ändock så har detta inte inträffat om inte massorna var ute på gatorna och demonstrerade fredligt och i stora mängder.
Orsakerna till revolutionen är bristen på demokrati, korruption och ojämn fördelning av landets resurser. Dessa förhållanden kännetecknar hela arabvärlden. Därför betraktar regimerna i området med stor oro det som händer i Tunis. I själva verket gnistan (bokstavligen) som triggade processen var händelsen att en arbetslös akademiker som sålde grönsaker brände upp sig i protest efter bråk med polisen. Sedan dess har flera egyptier och algerier protesterade med samma dödliga och tragiska metod.

Uppdaterades: 21 jan 2011